Bild och baksidetext från Boktipset.se
Jag går i mina egna fotspår för första gången igen. Biografin träder in i
mitt liv nu, trots att det utspelar sig långt efter biografin.
Biografin kliver in i stegen, osalig knuffar den undan det förträngda.
Den bortförklarar inte. Den förklarar inte heller. Det är sant att jag
vissa dagar ser de döda. Vi befinner oss då alltid i samma kök, i samma
vardagsrum, hall, badrum. Det är alltid blod där. Eller nybakat bröd.
Mamma är blåslagen. Eller så är hon det inte. Pappa befinner sig i ett
av sina stadium. Vi har ett litet köksbord, fyra stolar och en pall. Det
är jag som sitter på pallen. Vi levde i stora kast. Det var himmel
eller helvete, det var himmeln i helvetet. Går det att skriva utan att
såra, går det att minnas utan att såra någon annan. Ärren är mina liksom
pennan och den som skriver är den som minns, och den som skriver är
också den som lyfter ut ord ur berättelsen, riktar ljuset, suddar och
sparar. De andra, de som skrev ärren, de som är föremålet för texten,
hur kan de svara eller värja sig? Det går knappast, de är främlingar
eller döda eller så är de borta av andra skäl.
I sin
oktoberdagbok beskriver Susanna Alakoski hur hon försöker närma sig sin
tonårstid. Hon vistas i staden där hon växte upp, hon reser genom
Sverige, och samtidigt med det mödosamma arbetet att minnas och att
skriva ser hon omkring sig ett samhälle där samma mönster fortfarande
finns kvar: människor lever i fattigdom, hemlöshet och osynlighet.
Mitt betyg:
Boken väcker en och annan tanke om fattigdom och hur det är att växa upp i fattigdom men det är lite hoppigt mellan olika citat av andra författare och författarens egna dagboksanteckningar för att jag ska få flyt i läsningen. Läsvärd för berättelsen men jag hade hellre läst den som "vanlig" text istället för dagbokstext.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar